Tag: #diakon


Tidaholms Anstalten & Falks Kristna Tro – Annwor Haglund ifrån Habo berättar

Fokus Inspelningsplats; Suntaks Gamla Kyrka

Kyrkan är byggd i romansk stil med engelska förebilder i början av 1100-talet, materialet är huggen sandsten och kalksten. I kyrkan finns målningar från 1400-talet och kyrkans väggar är prydda med vapensköldar från 16-1700-talet . I slutet på 1800- talet bestämde sig sockenborna för att bygga en ny och större kyrka byggmästaren som anlitades fick den gamla kyrkan i delbetalning. Men av någon anledning gick han i konkurs och den gamla kyrkan blev kvar. Först som ödekyrka, men restaurerades på 1950 talet.

 

Vem är Annwor Haglund?

Jag, är socionom och diakon i Svenska kyrkan. Jag arbetar sedan 1992 som själavårdare på kriminalvårdsanstalten i Tidaholm.

Kyrkscenerna i filmen är inspelade i Suntaks Gamla Kyrka. Vad har du för koppling till den platsen? Har du besökt den tidigare? Vad tycker du om kyrkan?

Jag har besökt Suntaks gamla kyrka ett par gånger – en mörk januarieftermiddag och en regnig septemberdag. Det är en fantastisk gammal kyrka. Århundraden av människors glädje, hopp, förtvivlan, tro finns under valven, i valven. Det är stort, även om kyrkan inte är så stor .

Kände du till Falks Grav innan projektet? Berätta!

Sedan jag och familjen flyttade neråt Jönköping i början av 1990-talet har jag nu och då hört talas om postrånaren Falk och hans grav. En av damerna i vår besöksgrupp har berättat att hon – när hon var ung – tillsammans med sin mamma ibland satte blommor på graven. Jag har också varit med på bevakad permission med en intagen, då vi bl.a. besökte Falks grav. Av vilken anledning vi stannade där kommer jag inte ihåg, men det var en solig och vacker dag, och det var fint att stanna till uppe på tallmon.

I filmen är du en av filmens Experter. Du pratar om Falk och hans tro och hur detta påverkade hans öde. Vad lockade dig med historien och vilka kunskaper kände du att du kunde tillföra till filmen?

Det som lockade mig, där jag tänkte att mina erfarenheter kanske kan tillföra något i filmen ”Falks grav”, är just när det gäller den enskildes inre resa. Den dömdes upplevelse av misslyckande och utsatthet, hans inre brottningskamp med sina erfarenheter av livet och om han – egentligen – har några möjligheter, några rättigheter att leva i samhället, att byta spår och leva ett liv som kan vara värt att levas.

Tidaholmsanstalten är klassad som en av Sveriges tre Klass 1 anstalter. Här sitter intagna som begått liknande brott som det rånmord som Falk begick. Dessa sitter idag på långa fängelsestraff. Vilken uppgift har du? På vilket sätt kan du hjälpa dessa intagna? Berätta om ett fall du känner att du har påverkat en intagen!

Min uppgift här i Tidaholm är att möta den enskilda människan i hans livssituation. Att vara samtalspartner, att vara någon som kanske kan se saker från ett annat perspektiv. Detta sker genom enskilda samtal, samlingar och gudstjänster.

Varje människa äger sin livsberättelse, och den har jag inte rätt att förmedla. Men så här kan det vara – och har varit – ibland: En man söker kontakt med mig. Han kanske uttrycker livsångest, hopplöshet, uppgivenhet: ”jag har förstört allt för alla, för dem som står mig närmast, för mig själv”, ”vad har jag att komma ut till”, ”det är ingen idé”. Men mannen har ändå tagit kontakt och sökt hjälp! Och min uppgift är då att hjälpa honom att berätta sin livsberättelse, lyssna till honom, hjälpa till att vända och vrida, se från olika perspektiv, uppmuntra, ”tappa inte taget”, ”ge inte upp”, hålla fast i hoppet där inget hopp finns. Och sakta, sakta får han fatt i livsgnistan, kan hålla den vid liv. Han vågar lyfta huvudet och upptäcka att det kanske ändå finns ett hopp och en framtid. Om jag har påverkat; det vet jag inte. Men jag har varit där. Sett honom, lyssnat till honom. Tagit honom på allvar. Uppmuntrat honom.

I väntan på avrättningen möter Falk fångvårdsprediktanten Lefverente som han får stor tilltro till. Enligt Lefverentes åsago så blir Falk stegvis mer och mer troende. Det byggs upp ett lugn inom honom. När Falk på väg mot avrättningen passerar Torkelsryd (Brandstorp), samma väg som han flydde på efter rånet året innan, så säger Jonas följande till Lefverente “Då jag reste denna vägen förra gången bodde mörkrets andar i mitt hjärta. Nu ska jag än en gång komma hit, men nu gudskelov är jag lyckligare än vad jag var då.”. Enligt Herman Lindqvist så kunde troligtvis Falk blivit benådad. Med detta citat i åtanke. Varför bad inte Falk om benådning?

Jag vet inte varför Jonas Falk inte bad om nåd. Fängelseprästen Lefverente hade som uppgift att förbereda den dödsdömde på döden. Prästen och den dömde Jonas Falk möttes i många samtal. Kanske kom Jonas fram till att Gamla Testamentets syn “ett liv för ett liv” var rimligt (öga för öga, tand för tand). Kanske tänkte han, så som många jag har mött ”jag har förspillt rätten att leva i det här samhället, det finns ingen plats för mig”. Kanske tänkte han ”jag har funnit frid i min själ, och så är det gott att få dö, hellre än att sitta en livstid i fängelse”. Utifrån citatet i frågan ovan kan väl det sista påståendet vara relevant, ”Att ta sitt ansvar och få dö med frid i sin själ.”

 

KYRKA OMGJORD

Detta är ingången till Suntaks gamla kyrka som är med i filmen